Hörde till min fasa av mina vänner att de olika medborgarinstitutens höstprogram nu finns tillgängliga på nätet och att anmälning sker redan om cirka tre veckor. Det betyder att jag mitt i den, nu äntligen, varma sommaren behöver börja tänka på hur jag vill att min höst skall se ut.

Det är så lätt att bli ivrig över det stora utbudet och påverkad av den inre rösten som säger vad jag borde göra. Läsa språk för att hjärnan skall få motion, gå på gympa-timmar så att kroppen mår bra. Vara kreativ, kanske måla, sy eller gå på skrivarkurs. Allt känns möjligt i stunden när dagarna är ljusa, varma och långa, men så tänker jag – hur känns det när hösten kommer med sitt regn och rusk, gråa dagar och sedan de mörka och kalla vintermånaderna med köld, snö och is och korta, mörka dagar?

Men, så minns jag känslan när jag väl är där. Känslan av gemenskap, samhörighet och det roliga med att få lära sig nytt i en grupp och i ett sammanhang där tröskeln är låg och det är ofarligt att göra fel. Jag tänker också på den vänlighet som lätt blir en självklarhet. Om någon har glömt att ta med sig någonting viktigt som behövs, och som den andra råkar ha, så lånar och ger man generöst till varandra.

För många mänskor, inte minst de som bor ensamma och är daglediga, har medborgarinstituten en viktig roll. Studiegruppen blir en del av vardagen och kan ge nya vänner men framför allt en känsla av att höra till ett sammanhang. Jag har under åren deltagit i många olika kurser och behöver vara kreativ utöver mina vanliga hobbier. Jag tycker om att planera och skapa, och blir nästan otålig om jag inte får vara lite kreativ, så nu gäller det att välja och vraka bland det gedigna utbudet.

– Men jag tror det får bli till ett senare tillfälle. Just nu skall jag njuta av sommaren som är. I natt lyssnade jag till åskans dova vaggsång, inget blixtnedslag denna gång, så det är lugnt – även här på Kråkö.