Det finns ett speciellt vemod i att lämna en plats man en gång kallat för sin.

Att flytta är upprivande och ligger högt på stresskalan. Saker ska sorteras, ses över och packas ner i kassar och lådor. Tavlor, gardiner och hela hemmet monteras ner och saker som tidigare haft sina givna platser blir nu hemlösa för en tid. Sedan bärs möblerna ut av starka ”flytt-karlar” och bostaden städas för någon annan, som sedan ändå klampar in med skorna på, bärande på nya grejor. Bilen kör iväg och avskedet är ett faktum. Hej då, kära hem, nu lämnar jag dig!

Att flytta är ett stort livsprojekt och mycket mer än att bara lämna en adress. När jag flyttar avstår jag också från vägar och platser som mina fötter lärt sig utantill och som min kropp vant sig vid. Från röster och ljud som jag inte längre hör, men ändå minns och känner igen. Från utsikten jag varje morgon tagit in och varje kväll sagt godnatt till. Från gården som jag vårdat och alla träd och växter jag planterat. Men också från tystnaden, som under en lång tid, burit mitt liv, utan att kräva något. Borta är den där självklara känslan av att vara hemma och höra till. 🏠

Ibland när jag blir melankolisk kan jag se avståndet till det gamla som ett tomrum, som om jag har förlorat någonting. Men så minns jag känslan som avgjort mina beslut att lämna – och den handlar främst om ett behov av att komma vidare och ett mod och en vilja att ge plats för det nya. 🍃

För det finns också en styrka i att våga släppa taget
om det som en gång i livet varit tryggt, men kanske inte längre känns helt rätt. Att våga ta in den nya tanken som säger, tänk om…

Men först måste man göra upp med sig själv om den där längtan ut, är starkare än behovet av den bekanta tryggheten. För båda två finns där samtidigt och det är inte alltid lätt att skilja dem åt. Och, ”det sägs att det finns en visdom i att släppa taget om det som har blommat färdigt.”

༺☠༻ Allt har sin egen tid! ༺☠༻