Efter tre misslyckade försök är ljuset äntligen tänt. Jag har gjort graven fin, med granris och lykta.

Så där ja! Jag tar ett steg bakåt och beundrar mitt verk. Det är grått och regnigt och det rinner vatten från min huva, men graven blev fin, så vad gör det? Jag går vidare med granris och ljus till nästa grav.

Efter slutfört arbete går jag en sväng längs gångarna på gravgården och ser på alla gravar med tända ljus. Jag frågar tyst för mej själv, var finns ni alla som gått bort? Här går jag, men vart tog ni vägen?

Mina tankar flyger i väg. Jag tänker på själavandringen och undrar hur det går till. Min kropp dör men min själ går vidare. Själen som inte längre är manifesterad i min kropp, flyger nu fri genom tid och rum. Men var finns då mitt medvetande? Är det bara kemiska energi-impulser i min hjärna eller lever också det vidare i någon form?

Det sägs att vi alla består av lite stjärnstoff och bär därför evigheten inom oss. Det låter som en vacker tanke. Jag minns en för mej, nästan gudomlig stund, när jag en höstkväll var på Åland. Det var sent och jag gick ensam ut på gården. Det var helt mörkt överallt. Jag tittade upp mot himlen och såg den vackraste stjärnhimmel jag någonsin sett. Jag lade mej ner på marken för att beundra den och det kändes att jag nästan kunde nå stjärnorna om jag bara sträckte upp min hand. De var så nära och intensiva. Känslan av att vara en del av evigheten var i den stunden mycket stark.

Många gånger har jag frågat mej varför jag skall leva detta liv på jorden. En del säger att livets mening är att ge livet mening. Det låter simpelt, tycker jag, men det är viktigt att ta vara på det liv vi fått och leva det i enlighet med våra egna värderingar.

En förundran över livets mening har alltid följt mej och ibland kan jag uppleva ögonblick av djupare insikt för att sedan igen stå där med mina stora obesvarade frågor.

Under Allhelgonahelgen blir vi påminda om döden, och om våra egna nära och kära som dött. Vi tänder våra ljus och visar att vi minns dem, och i kyrkan påminns vi om att det finns hopp om ett liv efter döden.

Att minnas är också att sörja, men sorgen är inte alltid enkel. Det finns många relationer som varit svåra och då blir också sorgen besvärlig. Det finns saker jag önskat hade varit bättre eller annorlunda. Saker jag önskat att jag hade sagt eller gjort. Det enda jag kan göra i dag, är att försonas med det, och förlåta både mej själv och den andra. Annars sitter jag kvar i mitt eget fängelse.

Jag vandrar vidare i regnet med mina tankar, jag är ju redan genomvåt. – Jag får inga svar på mina frågor, men jag har fått en lugn känsla i min kropp.