Städa, städa varje freda – en berättelse om att städa inför jul. ⭐️ ⭐️ ⭐️

Fjorton dagar till jul och lägenheten ser ut som ”tack för sist”. Jag har skjutit fram städningen redan i en månad. Tidigare under hösten lovade jag att i år ska lägenheten vara städad före december. Nåja, dags att sätta i gång då. Men inspirationen infinner sig inte, så jag tar min Ipad och lägger mig på soffan i stället. Oj, vad skönt! Jag surfar hit och dit och kommer in på en sida om effektivt städande.

”Ett helt nytt sätt att städa och rensa som gör att du aldrig behöver städa igen” Marie Kondo.

”Det låter ju perfekt!” säger jag för mig själv och läser vidare. Grunden är enkel: När du rensar ska du inte fråga dig hur användbar en sak eller ett plagg är, utan enbart hur glad den eller det gör dig. Det blir ju enkelt, tänker jag. Speciellt när jag redan känner mig som en ättiksgurka. Sur och arg, och en tråkig städning som väntar. Jag läser städråden för att kunna göra ett effektivt arbete:

1. Rensa enligt kategorier
2. Börja med kläderna
3. Se upp för nostalgin
4. Lägg inte tillbaka sakerna för snabbt
5. Behåll glädjande saker
6. Var närvarande!

Jaha, nummer ett på listan då. Kategorierna. Böcker, kläder, kärl och sen då? Jag har flera elefanter, ska det vara en egen kategori? Eller ljusstakar. Hur många får man ha, månntro?

Alltså, då blir det böcker, kläder, kärl, elefanter, ljusstakar, till att börja med.

Vidare till nummer två. Börja med kläderna. Enligt Marie Kondo är kläderna det som har minst emotionell laddning i ett hem. Vad menar hon? Jag älskar min tröja, min varma rock och min sköna pyjamas. För att inte tala om min nya mössa.

Jag följer hennes råd och plockar ut allting från mina klädskåp. Jag fortsätter till hallen och tar ut alla ytterkläder, mössor, vantar, halsdukar och reflexväst. Är den ett plagg? Eller bara en sak? Får nog bli en egen kategori. Nu har jag redan sex kategorier: böcker, kläder, kärl, elefanter, ljusstakar och reflexvästar.

Jag bär in alla kläder till vardagsrummet och hela golvet fylls. Å herregud! Varifrån kommer allt detta? Jag tar upp min älsklingströja och räddar den från kaoset. Går snabbt ut ur rummet.

Måste ha en kopp kaffe, det här är ju värre än jag trodde. Jag dricker mitt kaffe i köket och börjar se mig omkring. Kategori kärl alltså. Öppnar skåp, plockar ut kärlen. Köksbordet fylls snabbt med glas och tallrikar. Hur många glas behöver man egentligen? Tydligen ganska många. Kastruller och stekpannor får stå på golvet. Större skålar lägger jag på köksbänken. Besticken får ligga kvar i lådan än så länge men de övriga lådorna töms på sitt innehåll. Ett nytt kaos håller på att växa fram. Hur var det nu som man skulle göra?

Se upp för nostalgin och behåll glädjande saker, skriver Marie Kondo.

Så bra, tänker jag. Enligt henne kan jag ge avkall på rubbet. Ingen nostalgi här, konstaterar jag. Glädjen då? undrar jag tyst. Jag kan inte påstå att jag känner någon glädje när jag tar upp min kastrull eller stekpanna från golvet. Inte blir jag speciellt glad av att se på alla olika skålar som finns på mitt köksbord heller. Hur i all världen ska man tänka här?

Jag lämnar den kategorin tills vidare och går i stället till bokhyllan.

Böckerna ska enligt Marie sorteras i alfabetisk ordning. I min bokhylla är de snarast placerade enligt utseende, storlek och ämne, men jag vet ändå på ett ungefär var en viss bok är placerad.

Men nu ska lägenheten städas och sorteras enligt Maries metod, så jag tar ut alla böcker och lägger dem i högar på golvet. Så där ja, hyllan torkas ordentligt med fuktig trasa. Allt damm ska bort. Nu är hyllan städad och alla böcker ligger på golvet. Dags för den alfabetiska sorteringen. A kommer först, men vilket a, bokens titel, författarens namn och i så fall vilket namn, för eller efternamn? Jag hittar en bok på a: Arundhati Roy, De små tingens gud. Den får komma först. En bra bok, så den försvarar sin plats. – Eller borde den vara på r? Förresten, vad månne de små tingens gud tycker om Marie Kondos råd att rensa bort alla onödiga saker?

Jag ser mig omkring, på mitt golv som är fullt av höga bokstaplar och tappar direkt lusten att sortera böcker.

Jag måste ut ur rummet och söker i stället fram mina ljusstakar. Jag hör Marie Kondos röst: Se upp för nostalgin! Jag tar fram dem alla. De här tre mässingsstakarna har mamma köpt åt mig i Spanien. Se upp för nostalgin. Jag tar fram en stor vacker kyrkljusstake som jag själv köpt på ett lopptorg i Malaga. Jag kan ännu minnas hur glad jag blev när jag hittade den, en varm vårdag i april. Se upp för nostalgin. Längst bak i skåpet finns ännu ett par vackra mässingsstakar som jag köpt i Ekenäs inför en jul när barnen var små. Där finns också en kandelaber i tenn för festliga tillfällen, som vi ofta använt på julbordet. Se upp för nostalgin, hör jag igen, och lägger snabbt som attan tillbaka alla ljusstakar i skåpet. Kategori ljusstakar är nu slutbehandlad.

Jag går vidare till nästa kategori. Elefanter. Hur många har jag egentligen och var finns de? Två står på det lilla bordet i vardagsrummet och en på mitt nattygsbord. Jag rör dem inte. De har alla sina egna platser. Punkt. Kategori elefanter är nu också slutbehandlad. Därefter går jag förbi skåpet i hallen. Öppnar det och inser att de är fullt av saker. Jag tar fram en pappask, öppnar den och ser att den är full av band, rosetter, små kort och konstiga småsaker. Fulla tantpoäng för detta! Längre bak hittar jag en gammal plåtask med knappar. Mera tantpoäng. Jag lägger allting försiktigt tillbaka och stänger skåpdörren med omsorg.

Precis när jag bestämt att jag ska ta tag i kategori ett igen, dvs kläderna som ligger utspridda i vardagsrummet, ringer det på dörren. Tveksamt går jag mot hallen och funderar allvarligt på att inte öppna, men gör det ändå. Där står min goda väninna som glatt frågar om jag kommer ut på stan för att äta lunch. ”Så gärna”, svarar jag direkt och rusar snabbt till vardagsrummet och försöker hitta min kappa under alla kläder och skyndar till hallen.

”Vad håller du på med?” Undrar väninnan förvånat, när hon ser mitt golv. ”Det ser ju ut som ett enda kaos!”

”Marie Kondo!” svarar jag ilsket. ”Jag tänkte faktiskt bara julstäda, men först måste jag få in allt i skåpen igen.”