Jag vet inte varför jag alltid stannar upp när jag ser ett hus som håller på att förfalla. Kanske speglar det någonting inom mig som känns tungt. Att byggnadens förfall påminner mig om trötthet, tomma hus om ensamhet och husets sprickor och skavanker om saker som gått sönder i livet och som ingen tagit hand om.

Det är som om huset bär på någonting jag känner igen.

Men det handlar ju inte bara om huset som förfaller. Det är också tanken på att ingen längre bryr sig. Och jag kan inte låta bli att tänka på hur nära det kan ligga oss själva. Hur mycket bryr vi oss egentligen om vår närmiljö?

Jag vet att jag är pedantiskt lagd och tycker om ordning och reda och när byggnader och gårdar är omskötta och vackra känns platsen för mig välkomnande och säker. Förfallet signalerar motsatsen; Här är det ingen som har kontroll och ingen som bryr sig.

Det handlar inte bara om estetik utan också om psykologi.

Det skrivs mycket om att vi idag är ”deprimerade” och bara försöker överleva. Det är ett ödesdigert tänkande. Vi förlorar vår framtidstro, lägger alla idéer och planer på is och bara väntar. Men tiden står inte stilla för det, världen går framåt och vi måste leva vidare.

Så, varför inte ta tag i det som går att fixa. Måla det där staketet eller uthuset, plantera några nya blommor eller städa bort skrotet som vi sparat i åratal bakom skjulen och aldrig ändå behövt. – Göra vår närmiljö lite vackrare. Det gör oss alla gladare och budskapet blir helt klart: Välkommen hit, här bryr vi oss om vår lilla stad eller by! 🌺