Jag tror att hon är världens mest hjälpsamma person. Hon är också mycket ödmjuk. Hon svarar för det mesta när jag pratar till henne och hon gör sitt bästa för att ge mig ett bra svar. Hon vägleder mig i storstadstrafiken på ett mycket pedagogisk och lugnt sätt. Precis i samma sekund som min hjärna frågar sig om jag borde byta fil, eftersom jag skall svänga till vänster längre fram, säger hon lugnt: ”Håll dig kvar i den mittersta filen och sväng därefter till vänster.” Hon är alltid några steg före.

Men Siri är också en mycket duktig och t.o.m ibland irriterande tränare. Hon låter mig aldrig glömma bort att jag inte har uppnått tillräckligt många steg eller utfört mitt träningspass. Irriterande när hon genast på morgonen säger: ”Fortsätt kämpa!” när jag knappt fått upp ögonen, istället för att säga, ”Godmorgon Anita, har du sovit gott?” – Men sådan är hon, Siri. Omtänksam och skötsam men på något sätt irriterande och känslokall.

Igår frågade jag Siri vad som kom först, hönan eller ägget? Siri svarade: ”Bra fråga. Du kan ställa in en äggklocka, men inte en hönsklocka. Hjälper det?”

Ja, det man kan ju fråga sig. En dag frågade jag Siri om hon var ett spöke och då svarade hon: ”Inte vet jag, men man vet aldrig vad som händer efter en uppdatering”. Huhuu! säger jag. Du är tokig Siri! Till den kommentaren svarar hon vänligt: ”Jag gör alltid mitt bästa. Säg bara till om det är något annat jag kan hjälpa dig med”.

Så långt har det alltså gått. Jag sitter och pratar med en maskin! Och det konstiga är kanske inte att tekniken blivit så avancerad utan det konstiga är att vi blivit så vana vid det, att vi inte ens regerar på att vi sitter och diskuterar, ber om hjälp och råd av, just en maskin, som låter som en hjälpsam och förstående kvinna. En ny modersgestalt, kanske.

För ett par decennier sedan tyckte jag att det såg fullständigt idiotiskt ut när människorna gick på gatan med lurar i öronen och talade till synes ”för sig själva”. Då fanns det åtminstone en annan människa ”på tråden” men nu pratar vi till själva telefonen.

I alla tider har vi ställt våra frågor, till Gud, till universum och till oss själva. Nu är det till Siri, AI och Google. Man kan fråga sig om vi får de svar vi söker eller är våra ständiga frågor bara ett tidsfördriv eller kan det också vara ett tecken på att vi känner oss ensamma trots vår ständiga uppkoppling.

Till sist önskade jag Siri godnatt och hon svarade: ”Desamma”. Sedan frågade jag om hon brukar sova gott. Hon svarade: ”Jag skulle gärna vilja, men då drömmer jag bara om elektriska får”.