Jag såg henne första gången där ute på sanddynen. Ensam trippade hon omkring med en målmedvetenhet som bara små fåglar har. Jag undrade för mig själv om det bara var tillfälligt, om hon väntade på någon, eller om hon hade förlorat sin vän. Men, nej, hon ser lycklig ut där hon trippar omkring.

Den lilla snäppan såg ut att vara helt ensam. Trots det pickar hon glatt i sanden och rör sig framåt som om hon hade en inre kompass som leder henne. Man kan fråga sig om hon känner sig ensam, men knappast, hon ser nöjd och harmonisk ut. Som om själva hennes väsen är att vara ensam utan att göra avtryck som blir kvar.

Men så är det inte för oss mänskor. Vi är sociala varelser och behöver varandra för att överleva. Vi vill inte trippa ensamma på sanddynen! Att bli utesluten från gemenskapen är för mänskan lika med att långsamt tyna bort.

Enligt långlevnadsforskarna är varma och nära relationer kopplade till god hälsa och ett långt liv. Man har också kommit fram till att mänskliga relationer hjälper oss att övervinna sjukdomar och minskar risken för depression. Det handlar då inte om antalet sociala relationer utan det viktiga är att ha några nära och djupa relationer.

I dag pratar vi mycket om ensamhet men håller oss borta från handling. Allt fler människor upplever att de är ensamma, både äldre och yngre men vi vet inte hur vi kan nå varandra. Unga mänskor vågar inte längre tala i telefonen med okända utan sänder hellre sms eller eventuellt e-post. Man samlas i grupp och alla sitter i sina egna hörn. Ansiktena lyser upp av blått ljus från skärmarna, händerna rör sig snabbt över skärmen, men inga ord uttalas. De har samlats – men ingen är där!

Trots att vi har fler kommunikationsmedel än någonsin, har den mänskliga närvaron försvunnit. Det är som om vi kan nå varandra när som helst – men sällan gör det på riktigt. Vi har hundratals kontakter i våra telefoner men upplever att vi inte har någon att ringa till när vi verkligen behöver prata. Vi har byggt nät som binder världen samman, men saknar kanaler för våra hjärtan.

Hur blev det då så att vi inte längre når varandra och inte heller prioriterar att umgås utanför den egna lilla kretsen? Har vi fjärmat oss från varandra? Var finns det utrymme idag, där alla som vill kan mötas, utan förbehåll, och utan telefoner i handen? – Är det för sent att tänka om – eller är vi redan dömda att behöva lära oss att leva som den lilla snäppan – ensam och lycklig på sanddynen?