I början av sommaren gjorde jag keramikfiskar av olika slag. När jag efter ett stort arbete, eftersom alla fiskar görs individuellt för hand och målas med pensel, öppnar ugnen efter den sista glaseringen, känner jag stor förväntan och iver, men även rädsla. Tänk om allting är förstört? Om det gått fel på något sätt i bränningen under natten? När jag sedan öppnar ugnen blir jag först bara förvånad. Oj, blev det såhär? – men ofta också glad över att det ibland blivit mycket bättre än jag tänkt mig. Men tyvärr är den övergripande känslan ändå för det mesta besvikelse. På något sätt har jag haft en klar förväntan på hur det skulle bli. Och när verkligheten sedan ser annorlunda ut kommer min besvikelse. Min förväntan stämmer inte riktigt överens med det jag skapat och det blev inte som jag hade tänkt mig.

Då brukar jag bara snabbt tömma ugnen, lämna fiskarna på arbetsbordet och gå därifrån och låta allting vara och försöka glömma det hela för stunden. Men det intressanta är, att när jag sedan efter några timmar återvänder, kan jag tycka att fiskarna är fina och till och med lyckade.

Så fastän det inte blev som jag tänkt mig, och att det först kändes som ett misslyckande, kan det ändå bli någonting fint. Kanske är det här själva kärnan i skapandet – att släppa kontrollen, lyssna på det som vill bli, och inte vara så styrd av det man planerat.

För mig är det ändå viktigt att planera mitt arbete i keramikstugan. Jag har en vision av vad jag vill skapa och därför blir jag ledsen när det misslyckas. Jag vill inte slösa med resurserna och jag gör endast produkter som jag känner någonting för. Att avbilda Östersjö-fiskar är ett sätt att hedra våra fiskar som håller på att sina på grund av klimatförändring och överfiske.

– Förväntningar är ibland skuggor av perfektion,
men verkligheten har sina egna händer.