Jag går på stan, är i matbutiken eller besöker sjukhuset. Då upplever jag det – det snabba mötet – som varken är ett hej eller ett farväl.

Jag träffar andra mänskor, möter främmande, men ändå så bekanta blickar. Endel möter min, andra tittar bort, endel avvisar mig med stor tydlighet. Ändå har de alla någonting gemensamt. De är våra själars speglar. De är våra fönster utåt. Och hur vi än svänger på saken så möter vi i dem också oss själva och får samtidigt en påminnelse om att vi delar det här livet.

Förra veckan stod jag i matbutikens kassakö. En ung kvinna stod framför mig och en man bakom mig. Då öppnades en ny kassa bredvid. Mannen bakom mig visade tydligt att jag skulle gå före honom eftersom jag stod före honom i kön. Jag tackade och sade att jag väntar här. Då knackade han kvinnan framför mig på axeln och visade att hon skulle gå före honom, vilket hon gjorde. Jag blev så förvånad över detta för oftast brukar folk rusa till den nya kassan för att hinna före alla andra, fastän de i själva verket stod längst bak i kön. – Jag själv först! När jag hade packat klart mina matvaror stod även mannen bredvid och packade sina varor. Då gick jag fram till honom och sade. ”Vad roligt att se att det ännu finns vänliga mänskor här i världen!” Mannen tittade förvånat upp, såg på mig och sken sedan upp, log och tackade för feedbacken. Det var ett kort möte, men det blev kvar hos mig. Jag var riktigt upprymd och glad när jag kom ut ur butiken fastän jag inte alls tycker om att handla mat.

Kanske är det just sådana ögonblick som får oss att känna att vi hör ihop – även när vi inte känner varandra. Vi är ofta så snabba att automatiskt vända bort blicken. Att låtsas att vi inte såg. Men när vi vågar hålla kvar blicken, om ens för en kort sekund, signalerar vi till den andra: Jag ser dig, och just nu, i denna sekund, delar vi samma verklighet.

Det kan ju också vara en intressant utmaning att ta sig tid att utforska dessa möten i vardagen. Man kan ju alltid kalla det för praktisk fältforskning om man så vill. Och så vet man ju aldrig vem man möter där bakom…