
Mitt ”sanna” jag – finns det eller är det bara en berättelse jag skapar?
Man hör ofta om behovet att “finna sitt sanna jag”, som om det är något som är gömt och orört djupt inom oss, och bara väntar på att bli upptäckt.
Men tänk om det där sanna jaget inte alls existerar — om vi i stället är resultatet av alla våra berättelser, val och olika sammanhang?
Kanske är mitt jag inte en kärna, utan en pågående och ofärdig väv. En väv av roller, handlingar, minnen och tolkningar.
Innerst in är vi det barn vi en gång var, en röst som upprepar våra föräldrars ord, och den vuxna som försöker bli fri från dem. Men vi är också den som ständigt reflekterar över vem vi är, den som skapar vårt sammanhang, den som väljer hur vi vill leva.
🍀 – Och den som för stunden tror sig veta vem hon är, för att i nästa ögonblick tvivla och känna sig tvingad att söka vidare.
Det sägs att vår sanning blir av det man formulerar, upprepar och säger. Varje dag väver vi en liten del av vår livsväv genom att gallra vad vi vill ta in. Vilka trådar och färger passar in i den berättelse jag just nu väljer att berätta om mig själv.
En känd psykoterapeut har skrivit en bok med titeln ”Det är aldrig försent att få en lycklig barndom”
I boken betonas människans förmåga att komma igen och växa av motgångar. Vi blir påminda om att vårt förflutna är en historia som kan berättas och tolkas på många olika sätt.
Då blir mitt jag inte en plats eller kärna att nå fram till, utan en pågående dialog mellan det förflutna och nuet, det inre och det yttre. En reflektion över hur något faktiskt är, kontra hur det hade kunnat bli om andra val hade gjorts eller andra omständigheter hade inträffat. Och framför allt hur vi förhåller oss till det hela, och vilka trådar och färger vi väljer att ta med.
🌿 I ett andligt perspektiv ses det sanna jaget som ett högre jag, något gudomligt, som man behöver sträva till för att kunna utvecklas och därmed bli fri från egots världsliga behov.

Lämna ett svar till Hannas krypin Avbryt svar