När vi ser tillbaka på våra liv och försöker förstå varför det blev som det blev, återkommer vi ofta till samma insikt. Det vi de ångrar är inte det som vi gjorde, utan allt det som vi aldrig vågade göra – det som förblev ogjort, trots att vi innerst inne ville.

Jag har också funderat på mina egna livsval och undrat vad det har varit som styrt dem. Ofta har det handlat om att kompromissa eller att tillfredsställa andras behov. Ibland har det handlat om min egen rädsla och otrygghet. Alla gånger har jag inte ens varit medveten om mina val och gjort beslut som bara känts kloka eller accepterade i stunden.

Ja, jag håller med, och kan känna sorg över det som aldrig blev, över modet jag inte hade när det behövdes som mest. Det var ändå inte ett medvetet svek mot mig själv. Ofta var det bara ett tyst accepterande, som en kompromiss här, en uppskjuten dröm där. Jag intalade mig att det fanns tid senare, att min längtan kunde vänta.

🐚 Men tiden går, och plötsligt märker man att avståndet mellan drömmarna och verkligheten sakta har vuxit…

I dag handlar det inte om att hinna i kapp mina gamla drömmar utan om att formulera nya. Kanske mera genomtänkta och äkta. Vad som än händer i mitt liv så står jag där med mig själv, på ett plan ensam och utlämnad. Det är den ofrånkomliga existentiella ensamheten som vi alla bär på.

Därför måste jag fatta mina egna beslut, för ingen kan ändå helt och hållet dela mina upplevelser och känslor. Därmed inser jag att jag behöver känna stor trohet mot sig själv, vara ärlig och inte låta mig ledas in i andras vilsna fotspår.

🌿 Lite söndagsfilosofi så här i januari, ha en skön dag!