Vaknar tidigt idag trots att det är söndag. Har under natten varit starkt medveten om månen. Fullmåne, igår stor som ett hus.

Det är kallt ute, visar minus 18 nu på morgonen. Stark sol igår under dagen. Vit snö som glittrade och gjorde dagen ännu ljusare. Äntligen sol.

Den hårda kölden har gjort att jag blivit medveten om hur sårbara vi egentligen är. Hur beroende vi är av elektricitet och av att allting fungerar. Föredraget om Ukrainas situation i veckan som gick, gjorde ett djupt intryck på mig och när jag småhuttrar här inne går mina tankar dit. Människor som har förlorat allt. Familjer som tvingas leva utan värme, badmöjligheter och toalett. Iskalla höghus med allt vad det innebär.

Och sen den stora frågan: Varför?

Och jag konstaterar: Så onödigt. Fullständigt onödigt.

Och svaret tycks eka: För att jag kan och har makt!

Är jag rädd? Ja, jag är rädd. Kanske inte främst för hotet i sig, utan för vad makt och (o)kunskap kan göra med människan.

I dag tycks allt handla om pengar och ”deals”. Vad hände med omsorgen, ansvaret för varandra, etiken och empatin? Och inte minst – vården av den enda planet vi har. Just nu verkar det stå långt ner på prioriteringslistan. I stället förstör vi medvetet det som en gång skapades för att hålla oss vid liv.

Jag försöker trösta mig själv med att människan i grunden är god och detta är något slags ”paradigmskifte”. Att det måste bli riktigt illa innan det blir bättre. Och jag inser att min egen resiliens nu sätts på prov.