Jag sitter i väntrummet till laboratoriet när en kvinna med alla sina krafter hjälper sin man upp ur stolen. Jag hör att de pratar om att hämta en rullstol åt mannen men han avböjer direkt. De börjar då gå mot utgången precis framför mig. Hon stöder sin man så gott hon kan. Mannen tar s.k. myr-steg och har mycket svårt att flytta sina fötter. Kvinnan ber deras son, en man i 40-50 års åldern, som är med dem att hjälpa till. Då tar sonen motvilligt sin fars hand och börjar gå mot dörren med alldeles för snabba steg. Faderns arm dras rakt ut eftersom han inte kan gå så fort. Fadern ber sonen att inte gå så fort och modern säger till honom att de måste ta det lugnt och vila emellan. Sonen vill inte höra på, utan drar den gamla i armen för att komma ut så fort som möjligt. Jag ser med fasa på dem och inser att snart faller mannen framstupa, så jag stiger upp och går mot dem och säger åt sonen att det kanske går bättre om du stöder och håller honom under armen, för annars faller han. Modern håller med och säger nånting likande till honom vilket resulterar i att han ”kastar” tillbaka sin fars arm och säger ilsket att ”alltid är det fel på mig”. Han lämnar sina föräldrar där och går ut. Jag blir kvar och frågar om jag kan hjälpa till. Mannen säger först ”nej, nej, det behövs inte.” Kvinnan säger ”tack gärna”, för hon inser att hon inte klarar av det ensam. Jag ser på mannen och ställer mig nära honom och ser honom i ögonen och frågar, ”får jag hjälpa dig?” Han tittar noggrant på mig och svarar efter en stund. ”Ja, du får”. Vi går så tillsammans alla tre, kanske två meter, och jag känner att hans kropp inte kommer att klara det här. Precis lämpligt går en till synes stark man iklädd arbetskläder förbi oss så jag frågar om han kan hjälpa mannen till bänken längre fram så att det inte händer nåt. Han gör det, om än lite tvekande först.

Den här händelsen berörde mig så djupt så jag inte kunnat släppa den. Jag blev så ledsen över sonens agerande och tydliga ovilja att hjälpa sin sjuka far. Jag sörjde över mamman som blev lämnad där ensam med sin mycket sjuka man. Hon verkade vara en fin människa och allt hon gjorde och sa var vänligt och kärleksfullt. – Och visst kan man ju tycka att mannen var en idiotisk envis-bock som förbjöd dem att ta rullstolen när han helt klart inte klarar av att gå så långt. – Och jag har heller ingen aning om hur sonens och faderns förhållande ser ut eller varit.

Men ändå fortsätter jag tänka på sonen som kommit med dem och kört dem till sjukhuset. Vad är det som gör att en 40-50 årig man mitt i allt beter sig som en liten trotsig pojke, inför andra människor, istället för att visa sina far lite empati.

Det konkreta som blev kvar hos mig var en fysisk känsla i mellangärdet och sorg över sonens oförmåga till empati i den här situationen men framför allt att denna familj tydligen inte klarar av att tillsammans hantera den sjukdom som drabbat dem. Jag tänker främst på kvinnan som nu helt klart blivit i kläm mellan son och far. Att ha en så sjuk man är fruktansvärt och att dessutom bli lämnad ensam när det gäller, måste nog kännas som ett slag under bältet. Samtidigt är jag medveten om att detta är många kvinnors (och mäns för den delen) vardag och liv, med eller utan trotsiga söner och döttrar.

Men vad vet jag om deras familjeliv eller vilka eventuella familjestrukturer och upprepningar som här kommer fram. Jag vet inte heller om mannens envishet hör till hans sjukdom eller är hans personlighet. Jag vet överhuvudtaget ingenting om vare sig sonen, fadern eller modern. Jag såg ju bara en lite skärva av deras liv tillsammans.

Och jag tänker att kanske gjorde jag bara saken värre när jag ingrep, men ibland gör man saker bara på autopilot.