Vårens vånda

Det är något underligt med våren. Den kommer inte bara med ljusare kvällar och knoppar som spricker. Den kommer också med en sorts oro, som om marken själv börjar sträcka på sig efter en lång sömn och plötsligt minns allt den försökt glömma.

Under vintern känns det som att världen är nästan stilla. Alla går på ett sätt i ide, även jag. Snön lägger sig som ett täcke över allt. Vi rör oss långsammare, håller oss inomhus, och många av våra frågor vilar tillsammans med björnarna. Men så kommer mars. Ljuset förändras, först nästan utan att man riktigt märker det, men plötsligt en morgon, ligger det där tvärs över köksbordet och avslöjar allt damm och all skit i hörnen.

Och det är inte bara dammet i rummet som syns. Våren har också en förmåga att lysa upp sådant inom oss som man lyckats gömma under vintern. Tankar man skjutit upp, drömmar man satt åt sidan. Relationer som går på autopilot. Allt börjar sakta röra på sig igen, och det kan vara både befriande och obekvämt.

Det är kanske därför våren kan kännas tung trots allt sitt ljus. För varje knopp som spricker ute i naturen verkar något också hända inom oss. Nya frågor tränger sig fram: Lever jag det liv jag egentligen vill leva? Var tog tiden vägen? Vad är det jag längtar efter egentligen, eller hur ska det bli? Skall jag våga ta det där stora beslutet att flytta eller inte?

Det är frågor som vintern låter vara ifred, men våren väcker dem till liv igen.

Men det finns också något hoppfullt i den där våndan med våren. Naturen tvekar aldrig inför förändring. Den försöker inte hålla kvar vintern lite till för att slippa osäkerheten. Den bara fortsätter. Isen släpper taget, fåglarna återvänder, och jorden gör ännu ett försök att blomma och ge grödor.

Med våren vaknar vår längtan och vi börjar ivrigt planera och se framåt igen, även om det innebär att vi också måste möta det vi helst skulle vilja fortsätta sova ifrån, bara lite till…

Skön vår!