Det var en intressant morgon. När jag öppnade ytterdörren som jag för det mesta gör genast på morgonen så var det helt tyst. Inga bilar som körde förbi, inga maskiner som surrade, inte ens en ynklig gräsklippare hördes. Borta var gårdagens intensiva vind och till och med fågelsången hade tystnat, åtminstone för stunden.
Bara ett lugn som meddelade att allting i stunden kan vara helt bra.
Det är den första veckan i augusti och ännu finns det mycket sommar kvar. Men nånting känns ändå annorlunda. Jag vet inte om det är vetskapen om att juli är slut eller om det är en ny oskriven höst som skrämmer mig.
Kanske är det bara i mitt sinne som förändringen ägt rum, men denna gång känns det som om någon vänt ett blad i min livsberättelse och börjat skriva på ett annat sätt. Kapitlen är indelade på ett nytt vis och följer inga regler och en del av kapitlen upprepar sig med jämna mellanrum. Vissa meningar är skrivna med stora bokstäver så att de inte går att ignorera, andra vackert i kursiv stil med så liten text att den kräver ett förstoringsglas för att alls kunna tydas. I berättelsen tvingas jag se nya saker, skrivna svart på vitt, ibland baklänges ibland upp och ner.
Som vi vet är vår resa här på jorden oförutsägbar och det är inte alltid enkelt att ta emot det livet kommer bärande på. Ibland får man oväntat famnen full av nya utmaningar som man inte bett om. Helst skulle man då bara gå vidare som förr i sina mjuka ullstrumpor och gärna med ögonen slutna.
Kanske är det därför som vissa kapitel är skrivna med versaler. För att man ska lära sig att det alltid kommer att finnas dagar då allt känns överväldigande och frågorna är fler än svaren. Kanske kapitlen med kursiv text säger att om man inte låter sig dras med av varje vindpust, stannar upp lite oftare och väljer sina strider med större omsorg så går det riktigt bra i alla fall.
Är det det som avses med att bli kvar i sig själv. Att försiktigt öppna sina ögon för realiteterna. Antagligen blir ingenting enklare för det, men man blir kanske lite stadigare på benen och orkar bära både glädje och oro samtidigt, utan att den ena tar över den andra.
Augusti har alltid känts som en bro mellan årstider. Sommaren finns fortfarande kvar i ljuset, i de sena kvällarna och i doften av frodig natur. Samtidigt anas hösten någonstans i horisonten, med sin inbjudan till nya rutiner och även nya utmaningar och en ny början på någonting som man ännu inte ens kan se konturen av.
– Och ett nytt oskrivet blad att fylla 🧡
En Gnutta Ord 
Lämna en kommentar