Att bli djupt sårad och besviken gör att livet kan kännas tungt och till och med meningslöst. Man lever som om ingenting hänt, men allt har förändrats.

Att förlåta är en av våra största prövningar – och samtidigt en av de mest befriande handlingar som vi kan utföra. Att förlåta är ett aktivt val och beslut. Eftersom vi alla gör misstag och sårar varandra, medvetet eller omedvetet, blir förlåtelsen en nödvändig del av våra liv.

Men ändå kan det vara så svårt att förlåta. Kanske för att sveket känns så tungt eller att det känns som ett djupt och öppet sår i hjärtat. Det är som att dra ur spikarna men hålen blir kvar.

Att förlåta betyder inte att man behöver godkänna det som hänt, att man skall förlåta det oförlåtliga eller förringa smärtan. Att förlåta är inte heller att radera det som varit, utan att sluta låta det styra vår framtid. Att förlåta innebär att släppa taget om det som gjort så ont – inte för att glömma, utan för att gå vidare.

Därför blir förlåtelsen en inre process där man frigör sig från ilska, bitterhet eller sorg, inte för den andras skull, utan för sin egen. Det handlar om att befria sig själv från bitterhetens fångenskap. – Jag förlåter dig och släpper mig själv fri.

Och kanske är det så, att i förlåtelsens stilla ögonblick – när det sårade hjärtat äntligen kan släppa taget – uppstår något sakralt. En spröd röst som viskar att kärlek är starkare än hat.