Dagens reflektioner = Att tänka över sina upplevelser eller tankar och sätta dem på pränt

Morgonen är vacker. Solen står redan högt. Det kommer att bli en fin dag, men inom mig finns en obeskrivbar oro. Denna trogna följeslagare som allt oftare ger sig till känna. Jag stiger upp, gör mina morgonbestyr och kokar mitt kaffe, men oron finns kvar. Den känns som en rädsla utan något konkret objekt. Den bor i kroppen, i mellangärdet och i magen. Huvudet när känslan i kroppen med tankar och kroppen tar tacksamt emot och reagerar. Jag frågar mig: Vad kommer först, tankarna eller känslan? Har inget svar men de är i maskopi med varandra och den ena tar vid när den andra ger sig.

Jag frågar mig själv: ”Vad är jag rädd för?” Jag får inget svar. Jag tänker på mig själv, mitt eget liv, på världen, på miljön, men mest av allt på de faror som är inneboende i vår makt av kunskap. Hur lätt det är förstöra allt som vi byggt upp i världen. 

Jag är rädd för människan, för hon är oberäknelig och inget att lita på. Hon är egoistisk och självisk. Hon strävar ständigt efter mera och är aldrig nöjd. Många är rädda för döden och gör allt för att övervinna den, eller att åtminstone leva ännu längre. Ett besvärligt projekt eftersom dödligheten på jorden tillsvidare är hundra procent.

Jag känner ångest när jag tänker på hur vår värld ser ut idag. Allt vad vi har åstadkommit under de senaste hundra åren. Över hälften av världens djur har försvunnit sedan 1970, kanske ännu flera. Haven är fulla av plast. Djuren dör av vår nedsmutsning och vi som är rika ”säljer” vårt avfall till de fattiga länderna. Sedan borstar vi våra knän och tror att problemet är löst. Vi har ju rent i knutarna omkring oss.

Jag känner oro för mina barn och barnbarn. Alla problem som vi skapat och lämnar efter oss. Jag blir rädd när jag hör och läser om kriget i Ukraina och inser hur skör freden kan vara och jag blir nästan mörkrädd när jag hör hur de som har makten tänker, resonerar och inte minst agerar.

Men här sitter jag och dricker mitt morgonkaffe med solen utanför. Känslan av oro finns i kroppen och tankarna har fått fri inträdesbiljett. Jag kämpar med mig själv och frågar igen: Vad kommer först, tanken eller känslan? 

Jag väljer tankarna. Ogiltigförklarar fribiljetten och stänger dörren. Jag stiger upp från bordet, klär på mig och går ut. Känslan kommer med, som en fripassagerare på Ålandsfärjan. Jag tänker, låt den komma, den finns ju ändå alltid där. Jag väljer att vara snäll med den, tar den med ut till trädgården. Visar den alla fina blommor som redan kommit upp. Jag berättar vad de heter och hur de skall vårdas. Tillsammans vattnar vi dem och rensar ogräs. Ogräsen blir som en metafor för det negativa. Jag sliter upp dem och försöker få alla rötter med. Jag väljer blommorna framom tistlarna och i stunden känner jag att även jag har ett val, trots alla tankar och oroskänslor. 

Jag sätter mig på min trädgårdsbänk, njuter av solen och lyssnar på alla fåglar som sjunger i kör. Jag är medveten om allt elände, men just nu väljer jag att glömma. Jag tar ett steg tillbaka, ser på kvinnan som sitter på bänken, och inser att rädslan är bara en tanke.