Den 4 juni i fjol skrev jag mitt allra första inlägg. Exakt ett år sedan idag. En och annan text och reflektion har hittat hit sedan dess, och varje inlägg har burit med sig något av det som rört sig inom mig just då. Detta är också det femtionde inlägget. Ett tal som kanske inte betyder så mycket i sig, men som påminner mig om värdet i att fortsätta skriva, även när orden kommer långsamt. Jag är tacksam över att tankarna fått en plats att landa på och över alla er som någon gång stannat upp för att läsa dem.
Texten här under är mitt första inlägg
Sommarens vånda
Sommaren, denna efterlängtade årstid, solen, värmen och friheten, bär också på en tyst skugga, en vånda som inte alltid syns men som känns. När naturen blommar som vackrast, när dagarna är som längst, kan det paradoxalt nog vara då den inre oron vaknar.
Det finns en så stor förväntan på sommaren. Den säger att vi ska vara lyckliga, att vi ska vara ute, vara sociala och levande. Vi ska simma, resa, le och älska. Men vad gör man om det inte känns så? Om glädjen känns påtvingad, om ensamheten blir skarpare i kontrasten till ljuset? Sommaren ställer krav, – på lycka, på närvaro, och på kropp och på själ.
Själv tänker jag i första hand ta dagarna som de kommer men också planera in några saker som sedan länge blivit ogjorda. För att ta vara på mina dagar skall jag försöka göra som den kända filosofen och ”gripa dagen”, så långt det är möjligt. Jag skall se mig omkring där jag står och ta vara på det som finns nära. Det finns så många vackra ställen att besöka och fina evenemang att delta i under sommarmånaderna som får alla dystra moln att skingras. I dag är det den 4 juni och sommaren är definitivt här.
En Gnutta Ord 
Lämna en kommentar