
Jag stannar upp mitt i grĂ€sklippandet. Jag rĂ„kar stĂ„ rakt under det gamla Ă€ppeltrĂ€det som i Ă„r Ă€r fullt av blommor. Hela trĂ€det Ă€r vitt. I samma stund som jag tittar upp pĂ„ blommorna drar en intensiv vind över gĂ„rden och jag stĂ„r mitt i ett regn av ljusrosa, vita Ă€ppelblommor. Mitt hĂ„r och mina klĂ€der Ă€r alldeles vita. Jag kĂ€nner en sĂ„n speciell glĂ€dje som jag inte upplevt pĂ„ lĂ€nge. Kanske senast som barn. Hade nĂ€stan lust att börja virvla…
Att fĂ„ leva nĂ€ra naturen och vĂ„rda den Ă€r det viktigaste och mest hĂ€lsosamma som vi kan göra. Att dessutom fĂ„ en möjlighet att kĂ€nna samhörighet med den Ă€r faktiskt nĂ„got att efterstrĂ€va.Â
Psykologiskt Àr det nÀstan otroligt hur fint naturen kan lÀka oss mÀnniskor. Som om nervsystemet för en stund slÀpper sitt försvar. Tankarna tystnar och sinnet lugnar sig. Man slutar att vara ÄskÄdare till livet och blir istÀllet en del av det igen. Kanske Àr det dÀrför som barndomskÀnslan kommer tillbaka. Barn lever nÀrmare naturen utan tankar och krav pÄ nytta, kontroll eller framtidsoro. De virvlar med nÀr vinden virvlar.
Ofta pratar man om hÀlsa som bara nÄgot medicinskt sÄsom vÀrden, blodtryck, motion och kost, men mÀnniskan behöver ocksÄ skönhet och livskvalitet för att mÄ bra. Inte lyx utan snarare jord under fötterna, fÄgelrop genom ett öppet fönster eller ett gammalt trÀd som blommar Är efter Är, utan att krÀva nÄgonting tillbaka. Vi Àr beroende av vÄr natur för att kunna leva, men kanske inte riktigt inser det ÀndÄ. Trots det kÀmpar naturen pÄ och försöker varje dag ÄterstÀlla allt som vÄr civilisation lÄngsamt sliter ut och förstör.
Kanske Ă€r mycket av vĂ„r ”moderna” trötthet egentligen en brist pĂ„ samhörighet. Vi lever omgivna av information och maskiner, men lĂ„ngt ifrĂ„n Ă„rstider, vĂ€der och tystnad. Kroppen lĂ€ngtar ut och vill finnas kvar i naturen fast huvudet flyttar in i skĂ€rmar och klockslag. DĂ€rför kan ett enda ögonblick under ett blommande Ă€ppeltrĂ€d kĂ€nnas större Ă€n mĂ„nga vardagar. Man blir pĂ„mind om att man fortfarande hör till jorden och inte bara till de system vi byggt upp av olika orsaker.
SÄ kanske lycka inte Àr att Àga vÀrlden,
utan att för ett ögonblick kÀnna sig fullstÀndigt hemma i den.
ĂppeltrĂ€dets mĂ„ndagstankar – ha en skön vecka!

LĂ€mna en kommentar